Föreställ dig att luftrummet ovanför Europa är en orkester. Varje spelare har en viktig roll. Från piloter och kabinpersonal i luften till ingenjörer, flygledare och säkerhetsspecialister på marken. Tillsammans ser de till att alla aspekter av flygsäkerheten är i harmoni.
EASA sätter tonen och ger riktlinjer. Myndigheten beskriver vad som krävs för att bli en skicklig musiker i denna orkester. De nationella luftfartsmyndigheterna ser till att orkestern har tillräckligt med personal, att instrumenten fungerar som de ska och att alla spelar efter samma regler. De tillämpar EASA regler, övervakar verksamheten och samordnar säkerheten lokalt i varje medlemsstat.
Tillsammans arbetar de för att upprätthålla säkra och effektiva flygningar över hela Europa. I denna artikel undersöker vi vilka de nationella luftfartsmyndigheterna är, vad de gör och hur de samarbetar med EASA.
Vad är en nationell luftfartsmyndighet?
En nationell luftfartsmyndighet, ofta kallad nationell behörig myndighet eller civil luftfartsmyndighet, är det statliga organ som ansvarar för tillsynen av den civila luftfarten i ett visst land.
Hur många nationella luftfartsmyndigheter finns det?
Inom den europeiska ramen har var och en av de 31 EASA-medlemsstaterna sin egen nationella luftfartsmyndighet som fungerar som ”behörig myndighet”. Det är de 27 EU-medlemsstaterna plus fyra Eftastater: Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz.
Strukturen kan dock variera från land till land. I vissa stater täcker en organisation alla luftfartsområden, medan ansvaret i andra delas mellan flera myndigheter. I federala system som Tyskland kan det även finnas flera nationella luftfartsmyndigheter på regional nivå (delstatsnivå), till exempel upp till 20 myndigheter enbart på området för flygplatser.
De nationella luftfartsmyndigheternas ansvarsområden
Deras ansvarsområden omfattar en mängd olika aktiviteter. Det kan vara allt från utfärdande av pilot- och ingenjörslicenser till godkännande av organisationer som arbetar med produktion och fortsatt luftvärdighet. De utfärdar också drifttillstånd för luftfartsoperatörer för kommersiell flygtransport, såvida inte detta ansvar har delegerats till EASA.
När säkerhetsproblem uppstår utreder och verkställer de nationella luftfartsmyndigheterna också korrigerande åtgärder. Utöver dessa uppgifter utbyter de nationella luftfartsmyndigheterna säkerhetsdata, varningar och rekommendationer med EASA och andra nationella myndigheter, vilket bidrar till en gemensam säkerhetskultur i hela Europa.
Hur de nationella luftfartsmyndigheterna och EASA samarbetar
Ett av de tydligaste exemplen på samarbete mellan EASA och de nationella luftfartsmyndigheterna är fördelningen och delegeringen av uppgifter. EASA kan delegera vissa certifieringar, valideringar eller bedömningar av överensstämmelse till en ackrediterad nationell luftfartsmyndighet. En nationell luftfartsmyndighet kan till exempel granska en underhållsorganisations förfaranden i enlighet med EASA förordningar och lämna in en rekommendation till EASA, som fattar det slutliga beslutet att utfärda eller ändra ett certifikat.
Detta tillvägagångssätt återspeglar subsidiaritetsprincipen, som utgör kärnan i EU: Åtgärder vidtas på den nivå där de är mest meningsfulla. I praktiken sker lagstiftningsarbetet på central EASA-nivå, medan licensiering och certifiering ofta utförs på nationell nivå.
Godkännande av certifikat
I centrum för Europas inre marknad för luftfart står ömsesidigt erkännande av certifikat. Ett certifikat, en licens eller ett godkännande som utfärdats av någon EU-medlemsstat (eller av EASA själv) godtas automatiskt i alla 31 EASA-medlemsstater. Detta system säkerställer ett smidigt och säkert flöde av luftfartyg, delar och luftfartstjänster över gränserna, samtidigt som en hög säkerhetsnivå upprätthålls.
Delning av säkerhetsdata
Detta är ett annat viktigt samarbetsområde. De nationella luftfartsmyndigheterna samlar in rapporter om incidenter och händelser inom sitt territorium och matar in denna information i EASA centrala databas. EASA analyserar uppgifterna, identifierar säkerhetstrender och utfärdar säkerhetsrekommendationer eller direktiv som de nationella luftfartsmyndigheterna sedan verkställer på nationell nivå. Detta kontinuerliga utbyte av säkerhetsinformation stärks av program som RAMP (Risk Analysis and Management Programme, programmet för riskanalys och riskhantering), som systematiskt bedömer säkerhetsrisker i hela Europa och säkerställer att de lärdomar som dragits i en del av EU gynnar hela luftfartssektorn.
Exempel på samarbete mellan EASA och de nationella luftfartsmyndigheterna i praktiken
Drönare
Nyare områden som reglering av drönare (även kallat UAS – obemannade luftfartygssystem) är ett bra exempel på delat ansvar. Drönaroperatörer måste registrera sig hos den nationella luftfartsmyndigheten i den medlemsstat där de bedriver verksamhet. De nationella luftfartsmyndigheterna övervakar också drönarpiloters kompetens, fastställer och dokumenterar det nationella geografiska området för UAS och säkerställer efterlevnaden av europeiska regler, medan EASA tillhandahåller den övergripande ramen och vägledning.
Luftfartsoperatörer
På samma sätt utfärdas drifttillstånd (t.ex. för passagerar-, frakt- och regionalflygbolag) normalt av nationella myndigheter, även om medlemsstaterna under vissa omständigheter kan överlåta detta ansvar till EASA (t.ex. om verksamheten är multinationell och omfattar flera EU-länder, om medlemsstaten saknar teknisk kapacitet osv.).
Certifiering av luftfartyg
När det gäller certifiering av luftfartyg hanterar EASA godkännandet av nya luftfartygstyper och storskaliga konstruktionsändringar, medan de nationella luftfartsmyndigheterna hanterar många av de pågående godkännandena och tillsynen av underhålls- och utbildningsorganisationer.
Ett partnerskap som håller EU flygsäkert
Samarbetet mellan de nationella luftfartsmyndigheterna och EASA är en av Europas största styrkor när det gäller flygsäkerhet. De nationella luftfartsmyndigheterna bidrar med lokal expertis, flexibilitet och kunskap om nationella system, samtidigt som EASA säkerställer enhetlighet, ansvarsskyldighet och internationell samordning. Tillsammans skapar de balans mellan central myndighet och nationellt ansvar.